Beschrijving

Ankorna kommer flaxande med ivrigt nafsande näbbar. De väntar otåligt på en näve dagsgammalt bröd. Just i den stunden kände hon sig inte så ensam. Ankorna gillade henne… eller kanske bara maten hon kunde bistå med. Men de verkade lyssna.

Sedan Viran inte längre pratade med henne hade hon varit ensam. Hon var bara ett acceptabelt tidsfördriv under tråkiga raster nuförtiden. Men för flocken, hennes ankflock som väntade tålmodigt, var hon viktig. Hon var inte ensam.

\